Okej, jag har skrivit en novell och jag vet inte om jag tycker om den eller inte. Duger den? Den är ju lite konstig sådär som noveller visst ska vara, kanske? Rätta gärna om ni orkar läsa och hittar något fel.

Vinden susar i mina öron, ögonen är fast koncentrerade på marken framför och ett leende syns på mina läppar. Det är inte ofta nu för tiden som man kan skåda det där leendet. Men när jag är därute, ser gruset yra och hör motorn vråla, då mår jag bra. Sara tycker inte om när jag är ute och kör, hon är lite överbeskyddande ibland. Men faktiskt så har jag aldrig ramlat med crossen, och jag tänker inte börja heller! Sen så har jag ju hjälm på mig också. Om jag har den på mig hela tiden så går det bra. Man ska alltid använda hjälm när man åker cross. Man kanske borde använda det jämt förresten, även när man inte åker cross? Fast egentligen så spelar det inte någon roll för mig för tillfället.
 
Hastighetsmätaren stiger och stiger när jag närmar mig högerkurvan, och svoosh... Gräs, jord och  blommor flyger iväg uppdragna ur rötterna, när jag gör en skarp sväng.
Jag stannar och hoppar av crossen.
Lägger mig ner i gräset och kollar upp i himlen, Jag ser densamma färg som jag sett på himlen ända sen den 9 Juli 1998 tills idag 8 år senare, en tår rinner ner för min kind.

 

Det har blivit lite utav en vana det där att åka cross i skogen. Jag säger till Sara att jag ska ut på en promenad och då blir hon glad eftersom att då kommer jag åtminstone ut och får något annat på tankarna. Och jag går ju, helt ärligt på en promenad, till min cross. Precis tillräckligt långt bort för att Sara inte ska kunna höra ljudet som jag älskar men som får henne att rysa. Jag har känt Sara i nästan halva mitt liv, men som tur är så har jag aldrig berättat för henne om mina dagliga turer till de öppna ängarna som ligger en bit in i skogen. Tur att jag aldrig berättat om att jag har en egen liten "stuga" där ute, eller det är mer som ett garage men i alla fall.
 
Medaljerna hänger prydligt på väggen. Alla blänker ståtligt i guld. På den nyaste, eller den minst gamla kanske man ska kalla den, står det 1:a pris SM 980513 på . Jag kommer ihåg dagen när jag fick den som om det var igår, korrektion jag kommer ihåg den dagen som jag skulle fått den på. Eller inte som igår, mer som om det hände alldeles nyss kommer jag ihåg det, det är ju trots allt inte så mycket att komma ihåg... för mig. Sara börjar alltid gråta när jag tar upp något om den dagen, det räcker med att jag tittar upp mot den himlen en dag med dåligt väder. 

 
Jag sitter i framsätet på bilen och tittar på pappa i backspegeln när han skuffar in den smutsiga röda crossen med svarta stjärnor på. Vanligtvis så brukar jag alltid tvätta crossen kvällen innan men igår så orkade jag inte. Nu så ångrar jag att jag inte struntade i Cityakuten igår och tvättade crossen istället. Och nu i efterhand kommer jag på att tvätten kanske ger mig lite tur, hittills så har jag ju alltid vunnit när jag tvättat den dagen innan. Inte nog med att det känns dåligt för att crossen är smutsig så är färgen på himlen mörkblå också, det bådar inte gott det här.

Rött, gult, grönt! Alla tankar försvinner, det enda som finns är crossens hjul mot marken. Jag svänger runt den sista högerkurvan och passerar mållinjen... först! Jag fortsätter att åka några meter för att försäkra mig om att ingen kör på mig bakifrån. Jag böjer huvudet uppåt mot den där olycksbådande mörkblåa himlen, småler lite kaxigt innan jag drar av hjälmen och vänder mig om för att möta publikens applåder, där står hon, innehavaren av nyckeln till mitt hjärta, Sara. En dag ska jag gifta mig med henne tänker jag, Svart.